Sverige blomstar och grönskar i sin största prakt. Det blir firande med pic-nic i Slottsskogen och Göteborgs Symfoniker står för musiken. Under Venezulansk ledning, en grym kille som är chefsdirigent, skolad i pedagogiken "el sistema". Jag ser fram emot detta. Ännu mer ser jag fram emot den dagen då sverige på riktigt kan skryta med ett sprudlande multikulturellt firande, där vi är stolta över vår tradition och en äkta sammansmältning med människor från jordens alla hörn.
Diskuterade bland annat detta tema med en chaufför inom färdtjänsten i veckan. Han var öppet Sverigedemokrat, med en svada av populistiska åsikter. Men han var absolut inte rasist - han hade ju varit gift med en Iransk tjej. Jovisst. Den kollektiva bedömningen av sveriges alla iranier slogs därmed fast.
Två av mina närmsta vänner är iranier. Tänk vad mycket fattigare mitt liv varit utan dem, två modiga kvinnor som är mina förebilder i allt! Då mitt främsta intresse här i livet är just resande och kultur, anser jag att sverige aldrig varit så rikt på potential som nu. Sticker inte under stol med att med en stor flyktingskara följer en komplicerad integrationsprocess, där gamla konflikter och nya identiteter skall skapas. Men oj, vad spännande det är!
För Sverige, i Världen! Välkommen, välkommen hit!
söndag 6 juni 2010
måndag 31 maj 2010
Ship to Gaza
I write this contribution in english as this is an appeal to the whole world.
What happened this morning is such a shameless attack on the brave people trying to put focus in the ongoing conflict in Israel/Palestine. How can it happen, and how can they do this in a time when media and communication is everywhere, when the witness of what's going on is out in a minute? It disgusts me that anyone is able to violently prevent poor people's right to the bare necessities of life.
Listening to Michael Wiehes song - "Song for the courage"
Luckily enough there are still many people in this world with the gift of courage and empathy.
To the people on the boats with aid, we are with you at heart. Never surrender, the whole world is watching!
To the people of Palestine: we are with you at heart. Never give up hope, cause love will always prevail.
What happened this morning is such a shameless attack on the brave people trying to put focus in the ongoing conflict in Israel/Palestine. How can it happen, and how can they do this in a time when media and communication is everywhere, when the witness of what's going on is out in a minute? It disgusts me that anyone is able to violently prevent poor people's right to the bare necessities of life.
Listening to Michael Wiehes song - "Song for the courage"
Luckily enough there are still many people in this world with the gift of courage and empathy.
To the people on the boats with aid, we are with you at heart. Never surrender, the whole world is watching!
To the people of Palestine: we are with you at heart. Never give up hope, cause love will always prevail.
onsdag 26 maj 2010
Partaj
Lugnet före stormen.
Ett par lediga dagar, tid att filosofera. Sedan två dagars intensivjobb, och i helgen är det klackarna i taket som gäller. Examensfest för min före detta kombo på lördag. Kletzmerbandet "Räfven" står för live-musiken och då vet man ju att det blir röja av. Sedan avslutningsfest med härliga tjejer och damer i "Världens kör" på söndag. Taggad!
Minns Lillskrutt, när hon stog där i vardagsrummet med sitt egenhändigt ihoppysslade pärlband i håret och dansade till Carolas "Gloria". Pärlbandet var glorian, för er som inte fattat det redan. Nu händer det på riktigt - fast ännu bättre än i fantasin. Hon är castad, ska bli popsnöre på riktigt, som vår far skulle ha sagt. Promotionturné runt hela Europa. Låter helt overkligt i mina öron. Men stolt som en tupp är jag, såklart.
Nu skall jag iväg och strida för mina fackliga rättigheter, akta er ni byråkrater för här kommer jag med stidsyxan i högsta hugg!
Ett par lediga dagar, tid att filosofera. Sedan två dagars intensivjobb, och i helgen är det klackarna i taket som gäller. Examensfest för min före detta kombo på lördag. Kletzmerbandet "Räfven" står för live-musiken och då vet man ju att det blir röja av. Sedan avslutningsfest med härliga tjejer och damer i "Världens kör" på söndag. Taggad!
Minns Lillskrutt, när hon stog där i vardagsrummet med sitt egenhändigt ihoppysslade pärlband i håret och dansade till Carolas "Gloria". Pärlbandet var glorian, för er som inte fattat det redan. Nu händer det på riktigt - fast ännu bättre än i fantasin. Hon är castad, ska bli popsnöre på riktigt, som vår far skulle ha sagt. Promotionturné runt hela Europa. Låter helt overkligt i mina öron. Men stolt som en tupp är jag, såklart.
Nu skall jag iväg och strida för mina fackliga rättigheter, akta er ni byråkrater för här kommer jag med stidsyxan i högsta hugg!
tisdag 25 maj 2010
Pollen
Andades nog in lite för mycket pollen igår när jag var ute och sprang. Har varit grymt seg hela dagen.
En tripp ner till rättvisemärkta Incontro, med gott kaffe, livade dock upp på kvällskvisten.
Ska ta tag i endel saker imorgon tänkte jag. Hobbyrummet är bara en av dem.
Och sommaren ligger öppen. Överraska mig!
Kanske blir det Oslo, kanske något helt annat. Den som lever får se,
sa den blinde till den döve.
En tripp ner till rättvisemärkta Incontro, med gott kaffe, livade dock upp på kvällskvisten.
Ska ta tag i endel saker imorgon tänkte jag. Hobbyrummet är bara en av dem.
Och sommaren ligger öppen. Överraska mig!
Kanske blir det Oslo, kanske något helt annat. Den som lever får se,
sa den blinde till den döve.
måndag 24 maj 2010
Ö-liv
Den perfekta helgen.
Klipporna ligger solvarma, havet andas lugnt och himlen breder ut sin väldighet över oss. Utan ett moln. Utan en människa så långt ögat kan nå. Ett par passerande båtar, en Ejderfamilj med sex små duntottar i släptåg efter mor och far.
K fick öring, en stor, stark och glänsande. Jag njöt av djupläsning och lapade sol som någon som törstat länge.
Matsäck och kaffetermos. Klippväggarna omkring oss var formade som en oval vägg. Det gav känslan av att befinna sig i en stor, öppen salong, med den mest exklusiva utsikt man kan önska sig. Hönö Röd, en ovanligt varm lördag i Maj månad.
Din själ flyger så tätt intill mig dessa dagar. Och så långt bort är den dagen, minnen av den sorgligaste dag i Maj man någonsin kommer vakna till. Det kan inte kallas att leva, man är knappt, man bara tvingas existera.
Ingenting känns viktigt längre, eftersom tiden redan tagit slut.
Som de sista raderna i en bok, där sista ordet redan är skrivet och läst, och resten av sidan gapar tom.
Livet är slut,
förbi, stilla,
vemodigt,
självklart.
Klipporna ligger solvarma, havet andas lugnt och himlen breder ut sin väldighet över oss. Utan ett moln. Utan en människa så långt ögat kan nå. Ett par passerande båtar, en Ejderfamilj med sex små duntottar i släptåg efter mor och far.
K fick öring, en stor, stark och glänsande. Jag njöt av djupläsning och lapade sol som någon som törstat länge.
Matsäck och kaffetermos. Klippväggarna omkring oss var formade som en oval vägg. Det gav känslan av att befinna sig i en stor, öppen salong, med den mest exklusiva utsikt man kan önska sig. Hönö Röd, en ovanligt varm lördag i Maj månad.
Din själ flyger så tätt intill mig dessa dagar. Och så långt bort är den dagen, minnen av den sorgligaste dag i Maj man någonsin kommer vakna till. Det kan inte kallas att leva, man är knappt, man bara tvingas existera.
Ingenting känns viktigt längre, eftersom tiden redan tagit slut.
Som de sista raderna i en bok, där sista ordet redan är skrivet och läst, och resten av sidan gapar tom.
Livet är slut,
förbi, stilla,
vemodigt,
självklart.
torsdag 20 maj 2010
Falling
Okej, gott folk.
Jag erkänner. Lägger mig platt.
Ni kan räkna mig till de fallnas skara.
Jag är en dålig människa. Jag är en dålig människa. Jag är en dålig människa.
Jag erkänner. Lägger mig platt.
Ni kan räkna mig till de fallnas skara.
Jag är en dålig människa. Jag är en dålig människa. Jag är en dålig människa.
måndag 10 maj 2010
Dar a luz
Fåglarna kvittrar, det skålas mojito och bjuds på grillmat på gräsmattan.
Det sociala umgänget återupptas alltmer ju närmre ljuset och värmen kommer, dagarna blir oändligt långa och solen struntar i att gå ner.
Jag behöver inta alls lika mycket sömn som under den mörka årstiden, tar hellre en liten eftermiddags-siesta, en tyst halvtimma efter lunch.
Spaniens livsstil passar mig utmärkt. Den fungerar så bra att jag på momangen skulle bytt ut den gråa vardagslunkens tvång, stress och krav från November till sista Februari. Varenda år. Om jag kunde.
Kanske har jag det i generna. Temperamentet finns garanterat i blodet. Intensiv och känslosam-men ibland-ingenting. Det finns perioder då jag känner att jag ingenting har kvar. Bara tomhet och ekande tystnad.
Andra perioder känns tillvaron som ett "flow". Varje minut, ja varje andetag är en påminnelse om livets rikedomar. Kärleken översköljer en, mäktig och oemotståndlig.
Många gånger har jag tänkt att det är en omöjlighet att få någon sorts uppfattning om ordet LAGOM. Lagom existerar liksom inte i min värld. Den är antingen eller, men ändå inte svartvit. Nej, min värld är snarare färgsprakande som Van Goghs palett. Inget konstverk har någonsin berört mig såsom tavlan den gången, i Amsterdam.
Utställningen handlade om hans liv utifrån den brevväxling som pågått mellan honom och hans bror. Epelepsianfallen, rotlösheten, livets hisnande berg-och-dalbana.
Målningen i fråga föreställde en kvist med nyutslagen körsbärsblom. As simple as that.
Van Gogh målade den i ett lyckorus, ögonblicket efter att han läst det brev som meddelade att hans brorsdotter sett världens ljus för första gången.
Själv bildade han aldrig någon familj, men tog i perioder hand om en prostituerad kvinna och hennes barn, som han lät bo i sitt lilla kyffe. Om jag inte minns fel hade de både TBC och lunginflammationer om vartannat då kylan, fukten och trångboddheten var som värst.
Jag grät, ohämmat, där framför tavlan på musseet. Det var som om alla turister, alla japaner med sina digitalkameror och blixtar bara hade försvunnit ur rummet. Där existerade bara tavlan, de sköra nyutslagna blomstren, livet - och jag. Kunde lika gärna varit jag som fått reda på att mitt syskonbarn blivit fött i den stunden.
En stund som jag fortfarande väntar på med spänning, att uppleva det i verkligheten kommer garanterat att bli magiskt. Och jag är övertygad om att det är en känsla jag kommer känna igen.
Det sociala umgänget återupptas alltmer ju närmre ljuset och värmen kommer, dagarna blir oändligt långa och solen struntar i att gå ner.
Jag behöver inta alls lika mycket sömn som under den mörka årstiden, tar hellre en liten eftermiddags-siesta, en tyst halvtimma efter lunch.
Spaniens livsstil passar mig utmärkt. Den fungerar så bra att jag på momangen skulle bytt ut den gråa vardagslunkens tvång, stress och krav från November till sista Februari. Varenda år. Om jag kunde.
Kanske har jag det i generna. Temperamentet finns garanterat i blodet. Intensiv och känslosam-men ibland-ingenting. Det finns perioder då jag känner att jag ingenting har kvar. Bara tomhet och ekande tystnad.
Andra perioder känns tillvaron som ett "flow". Varje minut, ja varje andetag är en påminnelse om livets rikedomar. Kärleken översköljer en, mäktig och oemotståndlig.
Många gånger har jag tänkt att det är en omöjlighet att få någon sorts uppfattning om ordet LAGOM. Lagom existerar liksom inte i min värld. Den är antingen eller, men ändå inte svartvit. Nej, min värld är snarare färgsprakande som Van Goghs palett. Inget konstverk har någonsin berört mig såsom tavlan den gången, i Amsterdam.
Utställningen handlade om hans liv utifrån den brevväxling som pågått mellan honom och hans bror. Epelepsianfallen, rotlösheten, livets hisnande berg-och-dalbana.
Målningen i fråga föreställde en kvist med nyutslagen körsbärsblom. As simple as that.
Van Gogh målade den i ett lyckorus, ögonblicket efter att han läst det brev som meddelade att hans brorsdotter sett världens ljus för första gången.
Själv bildade han aldrig någon familj, men tog i perioder hand om en prostituerad kvinna och hennes barn, som han lät bo i sitt lilla kyffe. Om jag inte minns fel hade de både TBC och lunginflammationer om vartannat då kylan, fukten och trångboddheten var som värst.
Jag grät, ohämmat, där framför tavlan på musseet. Det var som om alla turister, alla japaner med sina digitalkameror och blixtar bara hade försvunnit ur rummet. Där existerade bara tavlan, de sköra nyutslagna blomstren, livet - och jag. Kunde lika gärna varit jag som fått reda på att mitt syskonbarn blivit fött i den stunden.
En stund som jag fortfarande väntar på med spänning, att uppleva det i verkligheten kommer garanterat att bli magiskt. Och jag är övertygad om att det är en känsla jag kommer känna igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)